Den 29 mars 1842 öppnades Gustav III:s efterlämnade papper i ett nyss övergivet Gustavianum i Uppsala. Det måste ha känts ganska ödsligt där när universitetsbibliotekets böcker just flyttats upp till det nybyggda Carolina Rediviva och lämnat 1700-talets biblioteksbyggnad helt tom. Kungen hade i sitt testamente förklarat att det måste gå 50 år efter hans död innan man fick öppna arkivet och läsa hans personliga korrespondens.

Hur långt är egentligen 50 år? Översatt till nutid är det skillnaden mellan 1972 och 2022. Vi som är tillräckligt gamla för att minnas så långt tillbaka kommer ihåg att Sveriges kung då hette Gustav VI Adolf, ingen hade sett Star Wars och att Elise Ottessen-Jensen fortfarande levde. Vi kan nog också intyga att det var en annan värld och de som inte har så gamla minnen kanske måste leta sig fram i det skrivna, mer stabila, för att ens skapa sig en uppfattning om namnen ovanför. Nya generationer sköljer in som långsamma vågor i tiden där minnen sakta övergår i glömska.

Gällde detsamma mellan 1842 och 1792? Säkert! Manufakturer och hantverk höll på att omformas till små industrier och på den ena efter den andra fiffiga maskinen hakade man på remmar som hade en ångmaskin i andra änden och de utan egna minnen från 1700-talet tänkte nog mer på framtiden än till exempel den gamle riksarkivarien Hans Järta, som närvarade både vid öppnandet av arkivet 1842 och vid den ödesdigra maskeradbalen 1792.

Om man tittar närmare på den gustavianska samlingen kan man ur den dra fram små tidskapslar, för evigt stöpta i den materialitet de består av. Ta papperet till exempel! Man hittar här och var ett lite egendomligt blåfärgat papper och kanske drar den förhastade slutsatsen att blått papper var á la mode under den här tiden. Det kanske är riktigt på ett sätt, åtminstone att det blev ett mode, men anledningen och ursprunget till den blåa färgen är en annan. Det var i själva verket ett knep av papperstillverkarna under slutet av 1700-talet och en bra bit in på 1800-talet att blanda blått pigment i pappersmassan för att jämna ut färgen och dölja den dåliga lump man var tvungen att använda på grund av att efterfrågan på ren och fin lump vida översteg tillgången under den här tiden.

Man ska också komma ihåg att allt papper i den gustavianska samlingen var handtillverkat och varje handpappersmakare eller formare, som de kallades, doppade ner pappersformen med sina bara händer i den våta pappersmassan och det var långt till den närmast kemiska industri som papperstillverkning kom att bli under slutet av 1800-talet.  Klor hade visserligen upptäckts av Scheele redan 1774 men det tog decennier innan man kunde använda det som blekmedel i pappersindustrin för att kunna använda även svårt smutsad lump till fint papper. Utan blekmedel och ren lump var blått pigment en genväg till ett anständigt papper, som senare kanske också blev ett mode eftersom folk lade märke till det och också ville ha det. Karin Boye skrev drygt 100 år senare att ”Ett mod uppstår inte av en slump. Det är tidens ande, som speglar sig i modets växlingar”, och blått eller blåaktigt papper var verkligen tidens ande vid sekelskiftet mellan 1700- och 1800-talen.

När bland andra Erik Gustaf Geijer ordnat samlingen bands den under överinseende av överbibliotekarien Johan Henrik Schröder in i röda skinnband och här kanske de historieintresserade herrarna tog en blick över axeln och fastnade för en av det flärdfulla 1700-talets favoritfärger på bokband, nämligen rött. Om man vill skapa en vacker förgyllning på ett bokband är det bra med en rejäl kontrast mellan guldet och skinnfärgen och det är viktigt att ytan är slät så att guldet ser solitt ut.

Rött saffianskinn uppfyllde båda dessa kriterier och var omåttligt populärt under hela den här perioden. Det kom ursprungligen från Nordafrika och medelhavsområdet, till exempel Cypern och var ofta gjort av getskinn men andra skinn användes också. Det var framför allt rött men även gult och svart var vanligt och gröna saffianskinn bereddes också. Särskilda sändebud från bland annat Tyskland, England och Ryssland skickades på 1700-talet i merkantilismens namn ut till Nordafrika för att lära sig hantverket och tillverkning startades sedan på många ställen i Europa. Tillverkningen var hantverksmässig och skinnen färgades röda med Kochenill och ibland Kermes, färglössen, varifrån den förra kom från Nya världen på andra sidan Atlanten medan Kermes kom från medelhavsområdet och har i sin tur gett upphov till ordet karmosinrött.

Garvämnet var ofta sumak eller som på Cypern, hundskit, som var så värdefullt att det plockades upp med till och med ännu större energi än vi gör idag, fast av helt andra skäl. Alun, detta undergörande och viktiga betmedel i färgprocesser, användes flitigt till olika delar av skinntillverkningen. Skinnens ursprung sitter kvar i namnen, som saffian från den marockanska hamnstaden Safi, marokäng från själva landet Marocko eller karduan från Cordoba i Spanien.

Saffian var det skinn som användes till Gustav III:s samling. På biblioteksmaner band man in den för att få hanterliga volymer och försäkra sig om att dokumenten satt fast ordentligt och inte lätt kunde tas bort från volymerna. I bibliotekets räkenskaper från 1846 hittar man en kontopost om sammanlagt 48 riksdaler för 12 röda saffianskinn från Jacob Westins garveri på Kungsholmen och det är en god gissning att det var de som användes till den gustavianska samlingen. På ett sätt var detta en sista vinkning till 1700-talet från de som hade några minnen från den tiden. Under andra hälften av 1800-talet kom de naturfärgade kalvskinnen att bli högsta mode och den röda färgen förpassades till titelfälten på biblioteksböckerna.

Nu så här 180 år senare…